I snart två års tid har han arbetat på sitt kommande projekt, We deserve to cry. Han har alltid tyckt om att arbeta med tidslinjer och samplat sig själv. I sitt nya projekt har han byggt upp i tre lager, som representerar tre olika historier. Parallellt samspelar dessa tre
historier på tidslinjen från barndomen till nuet och gestaltar processen att komma i kontakt med sina känslor. Till skillnad från sina tidigare låtar har han beslutat sig för att sjunga i stället för att rappa.
Det första lagret är det musikaliska landskapet där Joshua leker med att ta sönder ljudslingor
för att beskriva hur det känns att bli av med sitt känslospektrum.
– När du är liten har du hela känslospektrumet. Alla föds med det. Sen allt eftersom så börjar det gå sönder.
Nästa lager har varit det mest utmanade lagret. Det skrivna ordet. När han började med projektet hade Joshua ingen kontakt med sina känslor och svårt för att uttrycka sig i skrift. Syftet med lyriken var inte att skriva trallvänliga fraser och för att kunna förmedla rätt känsla
har han använt sig av olika metoder. Gått en sorgbearbetningskurs. Skrivit ut hela manuset till filmen Fences, en stor inspirationskälla, för att ringa in nyckelord. Han har även gjort en hel del självreflektion kring sin egen inställning till att gråta.
Vira Vira
Det tredje och sista lagret startar i en liten Santeríashop i Harlem. Joshua har bestämt sig för att spela in ljud från sin resa till New York med sin bror. De vandrar runt på gatorna i Harlem omgivna av bruna tegelhus och hör det spanska språket varandra från läpparna på
förbipasserande personer. Joshuas bror utöver den synkretiska religionen Santería och får syn på den lilla butiken. Inne i butiken sitter två män från Puerto Rico som precis avslutat sin arbetsdag. Männen pratar på för fullt om allt och ingenting.
– I alla låtar får man följa delar av deras konversation. Det symboliserar det vardagliga för mig. Det är i vardagen som saker sker och det är alltid folk runt omkring.
Ljuset från de dubbla datorskärmarna lyser upp rummet medan Joshua beskriver låt för låt hur han valt titlar som, 0.14 och Fuck your feelings, och hur de poetiska texterna gömmer symboliska detaljer från hans liv. Han går även in på machokulturens skuld i stigmatiseringen
av att gråta och hur han hoppas kunna nå ut till killar och män med sitt projekt.
– Jag tror att många problem som män har kan förklaras i att man inte tillåts att gråta. När vi inte tillåter varandra att gråta blir killar mer våldsamma. Det är inte ett individproblem, vi som kollektiv behöver tycker att det är okej.
I takt med att projketet växte ville ViraVira översätta sin ideér både foto och film. I mitten av mars spelade han in nio stycken videos med tillhörande fotoomslag tillsammans med videografen Christine Leuhusen och fotografen Aisah Johansson. Statisterna var ViraVira barndomsvänner och bröder som under nio scener, en för varje låt, gestalatade låten på olika sätt.
Vi hade ett pressat schema men alla var så effektiva och positiva under inspelningsdagarna. Emellanåt kunde scenerna bli väldigt känslomässigtladdade och vi alla blev väldigt rörda av det. Det var en magiskt upplevse som är ett av tryck i tid. Vi alla som var på plats kunde känna att vi var en del av något speciellt. Att få vara sårbar runt andra män, män som jag har känt större delen av mitt liv är helt fantastiskt.